Snart har det gått 3 veckor sen jag lämnade Ulricehamn, känns helt sjukt. När jag ibland tänker på dem hemma, hur dem har det, deras vardagar känner jag mig så elak som lämnat dem å bara varit självisk, men samtidigt är det inte så det är. Ja bara får en sån ångest ibland, typ.. vad har jag gjort? Men ja försöker att tänka positivt, jag gjorde ju det för mig, för att jag ska kunna få gå vidare med mitt liv. Samtidigt som det val jag gjorde är det sämsta val jag gjort i hela mitt liv, är det också det absolut bästa. Jag är äntligen fri!

I love him and i love my family, and to them i give my heart.