Mitt liv, min frihet!

För snart en månad sen bodde jag i Ulricehamn, i ett hus på fredriksberg tillsammans med min familj, som jag älskar och saknar. Allt var bra och visst trivdes jag men det var något som fattades, min frihet. Jag levde i en muslimsk familj, där min pappa hellre såg mig olycklig än svalde sin stolthet. För honom var det viktigt att hans döttrar gifte sig med albanska män, vilket inte var min tanke överhuvudtaget. Jag har en svensk pojkvän som jag haft sedan två år tillbaka, vi hade ett hemligt förhållande jag och han. Med tiden blev det mer och mer seriöst och jag insåg att han var den jag ville leva mitt liv med, men hur skulle jag kunna göra det? Jag hade två val, antingen gifta mig med en alban och göra mina föräldrar stolta, men själv kanske vara olycklig, eller att lämna mina föräldrar, svika dem men då få vara med killen jag verkligen vill vara med. Jag gjorde mitt val, mitt livs svåraste val, vilket var att ta mig friheten till att leva med personen som gjorde mig lycklig. Jag gjorde det som jag visste skulle göra mig lycklig. Nu lever jag i Norge tillsammans med min pojkvän och vi är väldigt lyckliga. Varje dag tänker jag på hur livet hade varit om jag inte hade gjort mitt val, om jag hade varit kvar i Ulricehamn, hur skulle min framtid se ut då? Jag har ingen ångest över mitt beslut men kan ibland känna att jag har gjort fel. Jag lämnade trots allt hela min familj bakom mig och gjorde det jag ville. Men det är inte fel, det ska inte behöva vara fel att få leva sitt liv som man själv vill. Jag är 21 år och har all rätt i världen att få göra mina egna val och leva mitt egna liv. Därför gjorde jag det! Jag vill tacka min underbara och starka mamma, mina systrar, mina bröder, min storebrors fru och mina vänner som fortfarande står vid min sida trots mitt val. Jag har er att tacka för den styrkan jag har. Men mest av allt vill jag tacka han, han som stått vid min sida oavsett vad, som hjälpt mig igenom mina svåra stunder, som uppmuntrat mig, gett mig kärlek och styrka och gjort mig lycklig. Vore det inte för han så vet jag inte vart jag skulle vara idag. Jonathan, du är mitt allt. Mitt hopp, min tro, min kärlek. Jag älskar dig. Du är min dåtid, min nutid och min framtid.